128
X.
DÖDEN, MÄSSAN ELLER BASTILJEN.
Margareta hade, såsom vi förut omtalat, stängt dörren och återvänt in i rummet. Men då hon med häftigt klappande hjärta kom dit in, varseblev hon Gilonne, som förskräckt lutade sig mot dörren till kabinettet och betraktade blodfläckarna på möbler och tapeter.
— Åh, ers majestät, utropade hon då hon fick se drottningen. Åh, ers majestät, han är således död!
— Tyst, Gilonne, sade Margareta i betydelsefull ton.
Gilonne teg. Margareta tog då fram en liten förgylld nyckel ur sin väska, öppnade dörren till kabinettet och pekade på den unge mannen.
La Mole hade förmått resa sig upp och närma sig fönstret. Han fick syn på en liten dolk, av det slag, som kvinnor på denna tid använde, och då han hörde dörren öppnas, grep han den genast.
— Var inte orolig, sade Margareta, ni är räddad.
La Mole föll på knä.
— Åh, ers majestät, utropade han, ni är för mig mera än en drottning, ni är en gudomlighet.
— Bli inte så upprörd, sade drottningen, ni blöder ännu… Åh, se, Gilonne, så blek han är. Låt oss se, var ni är sårad.
— Ers majestät, sade La Mole och försökte utpeka de svåraste av de sår, som kommo hela hans kropp att värka, jag tror att jag har fått en värjstöt i axeln och en i bröstet, de andra blessyrerna är ingenting att bry sig om.
— Vi skall se efter det, sade Margareta. Gilonne, giv mig min medicinlåda.
— Gilonne lydde och återkom med skrinet i den
