Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
133

— Hans död… ni gör mig förskräckt! Det är omöjligt!

— Ers majestät, sade Charlotte, med den kraft som endast kärleken kan förläna. Jag upprepar att man inte vet, var konungen av Navarra är.

— Och änkedrottningen, var är hon?

— Änkedrottningen har skickat mig efter hertigen av Guise och herr de Tavannes och därpå har hon avskedat mig. Förlåt mig, ers majestät… men då gick jag upp till mig och väntade som vanligt.

— På min gemål, inte sant? frågade Margareta.

— Han har inte kommit, ers majestät. Då gick jag och sökte honom överallt, jag har frågat alla människor efter honom. En soldat svarade, att han trodde sig ha sett honom mitt ibland gardessoldaterna, som förföljde honom med blottade värjor, strax innan blodbadet började. Blodbadet började för en timme sedan.

— Tack, madame, sade Margareta. Fastän den känsla, som föranleder ert handlingssätt kanske utgör en förolämpning emot mig, tackar jag er ändå.

— Och förlåt mig, ers majestät, sade Charlotte. Jag skall återvända upp till mig styrkt genom er förlåtelse, ty jag vågar inte följa er ens på avstånd.

Margareta räckte henne handen.

— Jag går och uppsöker drottning Katarina, sade hon. Återvänd upp till er våning. Konungen av Navarra står under mitt beskydd, jag har lovat vara hans bundsförvant och jag ämnar hålla mitt löfte.

— Men om ni inte lyckas komma ända fram till änkedrottningen, ers majestät?

— Då vänder jag mig till min bror, Karl, och det blir nog nödvändigt att jag talar vid honom.

— Gå, gå, ers majestät, sade Charlotte i det hon steg åt sidan för att Margareta skulle kunna komma förbi, och måtte Gud ledsaga er.

Margareta skyndade genom korridoren, men vid