Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

134

dess slut vände hon sig om, för att förvissa sig om att madame de Sauve icke stannade kvar. Men madame de Sauve följde henne. Margareta såg henne gå uppför trappan, som förde till hennes våning, och fortsatte mot änkedrottningens rum.

Allt var förändrat. I stället för den skara fjäskande hovmän, som vanligen öppnade sina led för drottningen och hälsade henne med vördnad, mötte hon nu endast soldater med blodiga bardisaner och adelsmän som med sönderrivna kappor och med ansiktena svärtade av krut överbringade befallningar eller depescher. I gallerierna var ett fruktansvärt myllrande. Margareta fortsatte ändå sin väg och lyckades komma ända till änkedrottningens förrum. Men detta förrum bevakades av dubbla led av soldater, vilka icke läto någon passera, som ej lämnade en bestämd lösen. Margareta försökte förgäves genomtränga denna levande mur. Hon såg flera gånger dörren till änkedrottningenas rum öppnas och stängas och varje gång varseblev hon huru Katarina, föryngrad av verksamhetsiver, som om hon inte varit mer än tjugu år, skrev och mottog brev, utdelade befallningar, än med ett ord än med leende. Mest älskvärt smålog hon mot dem som voro mest överhöljda med damm och blod.

— Jag kan aldrig komma in till henne, sade Margareta för sig själv efter att ha gjort tre fåfänga försök att komma förbi soldaterna. I stället för att förlora tid här, går jag och uppsöker min bror.

I detta ögonblick gick hertigen av Guise förbi. Han kom från änkedrottningen, som han underrättat om amiralens död och återvände nu till slaktandet.

— O, Henrik! utropade Margareta, var är kungen av Navarra?

Hertigen betraktade henne med ett förvånat småleende, bugade sig och gick utan ett ord vidare åtföljd av sina soldater.