Margareta sprang nu fram till en kapten, som stod i begrepp att lämna Louvren och som dessförinnan lät soldaterna ladda sina bössor.
— Konungen av Navarra? frågade hon. Min herre var är konungen av Navarra?
— Jag vet inte, ers majestät, svarade han, jag tillhör inte konungens garde.
— Ack, min käre René, utropade Margareta, då hon blev varse Katarinas parfymör… ni är här… ni kommer från min mor… vet ni vad det blivit av min gemål?
— Hans majestät konungen av Navarra är inte min vän, ers majestät, ni torde påminna er det. Man säger till och med, tillade han med något som mera liknade en grimas än ett leende, att han beskyller mig för att i förening med hennnes majestät änkedrottningen ha förgiftat hans mor.
— Nej, nej, tro inte det min gode René! utropade Margareta.
— Ja, det bekymrar mig föga, ers majestät, i detta ögonblick behöver man varken frukta konungen av Navarra eller hans anhängare.
Och därmed vände han Margareta ryggen.
— Herr de Tavannes, herr de Tavannes! utropade Margareta, ett ord, ett enda jag ber er…
Tavannes, som gick förbi, stannade.
— Var är Henrik av Navarra? frågade Margareta.
— Jag tror för min del, svarade han med hög röst, att han gått ut i staden tillsammans med herrarna d'Alencon och de Condé.
Därpå tillade han så lågt att endast Margareta kunde höra det:
— Sköna drottning, om ni vill se den, som innehar den ställning, för vilken jag skulle ge mitt liv, så gå till konungens vapensal.
