Och full av hopp knackade Margareta sakta på den lilla dörren.
Efter sitt besök hos änkedrottningen, där den stackars lilla Phoebe som en god genius velat hålla honom kvar, hade Henrik av Navarra mött några katolska adelsmän, vilka under förevändning att uppvakta honom hade följt honom upp till hans rum, där ett tjugutal hugenotter väntade honom. De hade samlats hos den unge fursten och ville sedan icke lämna honom, ty en aning om vad som skulle tilldraga sig denna ödesdigra natt, hade spritt sig i Louvren. De stannade sålunda utan att man försökte ofreda dem. Men vid det första klockslaget från Saint-Germain l'Auxerrois, vilket genljöd i alla hjärtan som en själaringning, inträdde Tavannes och meddelade under gravlik tystnad att konung Karl IX önskade tala med Henrik av Navarra.
Det fanns ingen möjlighet att vägra, ingen hade ens en tanke därpå. Man hörde golv, gallerier och korridorer genljuda av fotsteg från soldater, som till ett antal av nära tvåtusen samlats i Louvren. Sedan Henrik tagit avsked av sina vänner, som han icke skulle få återse, följde han Tavannes, vilken förde honom till ett litet galleri, som låg intill konungens rum. Där lämnades Henrik ensam utan vapen och uppfylld av onda aningar.
Här fick han stanna i två långa timmar. Med tilltagande förfäran lyssnade han till klämtningen och bösskotten. Genom ett fönster varseblev han vid skenet av brinnande hus och facklornas flammande sken de flyende hugenotterna och mördarna, som förföljde dem, men han förstod ingenting av dessa mordiska rop eller dessa skrik av förtvivlan. Trots sin kännedom om Karl IX, änkedrottningen och hertigen av Guise anade han ännu ej det förskräckliga drama, som i detta ögonblick utspelades.
Henrik ägde icke det fysiska modet, men han ägde
