138
mera än detta, han ägde den moraliska styrkan. Han fruktade faran, men han mötte den småleende. Det vill säga faran på slagfältet, faran i fria luften och vid fullt dagsljus, faran inför allas ögon, ackompagnerad av trumpeternas smattrande och trummornas dova virvlar. Men här var han utan vapen, ensam, instängd, omgiven av ett dunkel så djupt att han knappast kunde se en fiende, som smöge sig på honom, eller hans vapen som genomborrade honom. Dessa bägge timmar voro måhända de svåraste i hela hans liv.
Mitt under det värsta tumultet och just då Henrik började forstå, att det med all sannolikhet var fråga om ett organiserat blodbad, kom en kapten in och förde honom genom en korridor till konungens våning. Vid deras ankomst dit öppnades dörren och stängdes bakom dem som genom ett trollslag. Kaptenen förde in Henrik i konungens vapensal, där Karl IX befann sig.
Då de inträdde satt konungen i en stor fåtölj med händerna på armstöden och huvudet nedsjunket mot bröstet. Vid det buller de nykomne gjorde, lyfte han på huvudet, och Henrik såg hur svetten i stora droppar pärlade på hans panna.
— God afton, Henriot, sade den unge konungen barskt Ni, Chastre, lämnar oss.
Kaptenen lydde.
Det uppstod ett ögonblicks dyster tystnad. Under detta ögonblick såg sig Henrik oroligt omkring och såg, att han var ensam med konungen.
Karl IX reste sig plötsligt.
— Guds död, sade han, i det han häftigt skakade tillbaka sitt blonda hår och torkade svetten ur pannan. Ni är väl belåten med att vara hos mig, eller hur, Henriot?
— Naturligtvis, ers majestät, svarade konungen
