slukade den förfärlige monarkens alla rörelser med den stela blicken hos en fågel, som tjusas av en orm.
Karl laddade sin bössa och stampade i blint raseri i golvet.
— Vill du bli katolik, skrek han och skakade det ödesdigra vapnet.
Henrik stod stum. Karl IX kom Louvrens valv att genljuda av den förfärligaste ed, som någonsin gått över en människas läppar, och från att ha varit blek blev han blygrå.
― Döden, mässan eller Bastiljen, skrek han och siktade på konungen av Navarra.
— Åh, ers majestät, sade Henrik, dödar ni mig, er svåger?
Med den sällsporda omdömesförmåga, som var en av Henriks förnämsta egenskaper, hade han undvikit att svara på Karl IX:s fråga, ty om detta svar hade blivit nekande, hade han utan tvivel i nästa ögonblick varit död.
Och som reaktionen redan började efter de sista raserifallen, upprepade Karl icke den fråga, som han ställt till konungen av Navarra. Efter ett ögonblicks tvekan, under vilket han lät höra ett svagt rytande, vände han sig plötsligt mot det öppna fönstret och lade an på en man, som sprang nere på kajen.
― Någon måste jag döda skrek han, blek som ett lik och med blodsprängda ögon, och fyrade av skottet, som träffade mannen på kajen.
Henrik uppgav en suck.
Och med en förfärande iver började Karl ladda och skjuta utan uppehåll. För varje gång han träffade, skrek han högt av glädje.
— Det är ute med mig, tänkte Henrik av Navarra. När han inte har någon mera att skjuta, kommer han att skjuta mig.
