140
— Ers majestät, sade Henrik, kom ihåg edra ord: vad betyder det vad de ha för religion, som tjäna mig väl
— Ha, ha, ha, skrek Karl med ett dystert skratt. Om jag kommer ihåg mina ord, säger du, Henrik? Verba volant, som min syster säger. Och alla de där, tillade han och pekade ut genom fönstret, ha de sa också tjänat mig väl? Voro de inte tappra i striden, goda rådgivare, alltid tillgivna? Alla voro nyttiga undersåtar, men de voro hugenotter, och jag vill inte ha annat än katoliker.
Henrik stod stum.
— Nå, förstår ni mig nu, Henrik? röt Karl IX.
— Jag förstår, ers majestät.
— Nåå?
— Nåväl, ers majestät, varför skulle konungen av Navarra göra det varken adelsmännen eller det fattiga folket velat. Ty om alla dessa olyckliga dö, är det emedan man föreslagit dem vad ers majestät nu föreslår mig, och därför att de vägrat liksom jag vägrar.
Karl grep den unge fursten i armen och fäste på honom sin slappa blick, vari dock så småningom syntes en liten glimt.
— Å, tror du, att jag besvärat mig med att erbjuda mässan åt dem som man mördar där nere, sade han.
— Ers majestät, sade Henrik och drog undan sin arm, önskar ni inte dö i era fäders tro?
— Jo, för djävulen. Och du?
— Jag också, ers majestät, svarade Henrik.
Karl utstötte ett rytande av raseri och grep med darrande hand sin bössa, som låg på ett bord. Henrik tryckte sig intill väggen. Ångestsvetten pärlade på hans panna, men tack vare sin självbehärskning visade han sig lugn till det yttre. Han