dicis hovdamer, och en av denna drottnings mest fruktansvärda medhjälperskor, vilken iskänkte kärlekens bägare åt hennes fiender, då hon ej vågade räcka dem den florentinska giftbägaren. Hon var liten och blond, än livlig och än vemodig, alltid färdig till kärlek och intriger, de två huvudsysselsättningar, som nu i femtio år varit förhärskande vid det franska hovet. Hon hade blå ögon, vilka än voro vemodigt drömmande och än brunno av den mest glödande eld. Med ett ord, madame de Sauve var en skönhet, som redan sedan några månader tillbaka till den grad bemäktigat sig kungen av Navarras alla tankar, att Margareta av Navarra med sin ståtliga och kungliga skönhet ej ens lyckats väcka sin makes beundran.
Madame de Sauve hade endast för några minuter sedan kommit in i balsalen. Vare sig det nu berodde på harm eller smärta, hade hon till en början beslutat sig för, att inte närvara vid sin rivals triumf. Hon hade därför föreburit ett tillfälligt illamående och låtit sin make, vilken sedan fem år tillbaka varit statssekreterare, ensam bege sig till Louvren. Då Katarina av Medici emellertid såg att baron de Sauve infann sig utan sin maka, frågade hon honom om orsaken, varför hans älskade Charlotte inte kom. Då hon fick det svar, att det endast var ett obetydligt illamående, hade hon skrivit några ord och kallat henne till sig, en kallelse som den unga kvinnan, genast skyndade sig att hörsamma.
Henrik hade visserligen till en början varit ledsen över hennes frånvaro men kände dock en viss lättnad då han sett herr de Sauve komma in ensam. Men i samma ögonblick som han med en suck när- sig den älskvärda varelse, som han hädanefter var tvungen att om inte älska så dock behandla som sin maka, fick han vid ändan av galleriet syn på madame de Sauve. Från detta ögonblick blev han
