10
som fastnaglad vid samma plats och stirrade oavlåtligt på denna Circe, vilken höll honom fången som med en magisk trollmakt, och i stället för att fortsätta fram till sin gemål närmade han sig madame Sauve med en tveksamhet, som lika mycket berodde på förvåning som oro.
Då hovmännen, vilka kände till kung Henriks förälskelse, sågo honom närma sig den vackra Charlotte, vågade de ej förhindra ett sammanträffande dem emellan utan avlägsnade sig artigt. I samma ögonblick som Margareta av Valois och hertigen av Guise växlade några ord på latin, kom Henrik fram till madame de Sauve och förde med henne ett betydligt mindre mystiskt samtal på mycket begriplig franska, fast med en lätt gascognisk brytning.
— Vad ser jag, min vän, sade han till henne, ni kommer hit i samma ögonblick som man sade mig att ni var sjuk och jag förlorat hoppet om att få se er.
— Ers majestät, svarade madame de Sauve, vill ni verkligen försöka få mig att tro, att detta var någon missräkning för er?
— Guds blod, det tror jag visst, svarade béarnaren, vet ni inte att ni är min sol om dagen och min stjärna om natten? I själva verket trodde jag att jag befann mig i det djupaste mörker, men så visade ni er och med ens blev allting ljust och glatt.
— I så fall spelar jag er ett dåligt spratt, ers majestät.
— Vad menar ni med det, min lilla vän? frågade Henrik.
— Jag menar, att när man är gift med den vackraste kvinnan i Frankrike bör man önska endast en sak, nämligen att ljuset försvinner för att lämna plats för mörkret ty det är i mörkret som lyckan väntar.
