jor och rykande bössor, vilka visade, att var och en tagit på allvar den sorgliga tilldragelse, som nyss nått sin fullbordan.
På höjden av Rue des Prouvelles mötte man några människor, som släpade på ett lik utan huvud. Det var amiralen.
Tåget anlände till »de oskyldigas kyrkogård» och inträdde genom porten åt Rue des Chaps. Prästerskapet, som blivit underrättat om konungens och änkedrottningens ankomst, väntade för att bringa deras majestäter sin hyllning.
Madame de Sauve begagnade sig av det tillfälle, då Katarina lyssnade till ett tal, för att närma sig drottningen av Navarra och anhålla att få kyssa hennes hand. Margareta räckte henne handen, och madame de Sauve berörde den med sina läppar och lät samtidigt en liten hoprullad biljett glida ned i Margaretas manschett.
Hur hastigt och oförmärkt madame de Sauve än dragit sig tillbaka, hade Katarina dock lagt märke därtill och vände sig om i samma ögonblick som hennes hovdam böjde sig ned över drottninngens av Navarra hand.
De bägge damerna kände hennes blick, som genomträngde dem som en blixt, men låtsades ingenting märka. Madame de Sauve avlägsnade sig blott från Margareta och återtog sin plats bredvid Katarina. När denna hade besvarat det tal, som hållits till henne, gjorde hon ett leende tecken åt drottningen av Navarra att närma sig. Margareta lydde.
— Nå, min dotter, sade änkedrottningen, du tycks vara mycket välvilligt stämd mot madame de Sauve.
Margareta smålog och gav sitt vackra ansikte ett så skarpt uttryck hon kunde.
— Å, min mor, sade hon, den ormen har kommit och bitit mig i handen.
