154
— Du är svartsjuk, tror jag, sade Katarina skrattande.
— Ni misstar er, madame, svarade Margareta. Jag är lika litet svartsjuk på kungen av Navarra som kungen av Navarra är förälskad i mig. Men jag vet att skilja emellan mina vänner och mina ovänner. Jag älskar dem som älska mig och avskyr dem, som hata mig. I annat fall, madame vore jag inte er dotter.
Katarina log och Margareta förstod att om hon hyst någon misstanke var denna nu försvunnen.
I detta ögonblick tilldrogo sig dessutom nya pilgrimer sällskapets uppmärksamhet. Hertigen av Guise anlände, eskorterad av en trupp adelsmän, som änu voro helt upphettade efter ett nytt blodbad. De åtföljde en rikt utstyrd bärstol, som stannade framför konungen.
— Hertiginnan av Nevers, utropade Karl IX. Se här kommer denna sköna och stränga katolik för att mottaga våra komplimanger… Man har berättat mig, kära kusin, att ni från ert fönster har jagat hugenotterna och till och med själv dödat en med stenkastning.
Hertiginnan av Nevers rodnade starkt.
— Ers majestät, sade hon med låg röst och knäböjde för konungen, det är tvärtom en sårad katolik, som jag varit nog lycklig att kunna ta hand om.
— Bra, bra. Det finns två sätt att tjäna mig. Det ena är att utrota mina fiender, det andra att hjälpa mina vänner. Man gör vad man kan, och jag är säker på, att ni gör vad ni kan.
Folket, som såg det goda förhållande, som rådde mellan huset Lothringen och Karl IX, ropade under tiden: »Leve konungen! Leve hertigen av Guise!»
— Följer du med oss tillbaka till Louvren, Henriette? frågade änkedrottningen den vackra hertiginnan.
