156
Hertiginnan bugade sig för Karl IX och Katarina och vände sig därpå till drottningen av Navarra:
— Behagar ers majestät stiga in i min bärstol, sade hon.
— Gärna, bara du lovar att föra mig tillbaka till Louvren.
— Min bärstol, mitt folk, liksom jag själv står till ers majestäts tjänst, svarade hertiginnan.
Drottning Margareta steg in i bärstolen och hertiginnan följde henne på ett tecken och tog vördnadsfullt plats på baksätet.
Katarina och hennes adelsmän återvände till Louvren somma väg de kommit. Under vägen såg man änkedrottningen utan uppehåll viska i örat på konungen under det hon upprepade gånger visade på madame de Sauve.
För varje gång skrattade kungen, som Karl IX skrattade, det vill säga med ett skratt som var värre än en hotelse.
När Margareta kände bärstolen sätta sig i rörelse och hon inte längre behövde frukta Katarinas genomträngande blickar, drog hon hastigt fram madame de Sauves biljett och läste följande:
»Jag har fått order att denna afton till konungen av Navarra överlämna två nycklar, den ena till det rum, där han är inlåst, den andra till min våning. Då han väl kommit till mig, har jag befallning att behålla honom där till klockan sex på morgonen.
Vad ers majestät än bestämmer, tänk inte på mitt liv.»
— Det finns intet tvivel, mumlade Margareta. Den stackars kvinnan är det verktyg, varav man vill begagna sig för att förgöra oss alla. Men vi skall se om drottning Margot, som min bror Karl säger, så lätt låter göra sig till nunna.
