— Från vem är det där brevet? frågade hertiginnan av Nevers, och betraktade biljetten, som Margareta läste om och om igen.
— Åh, hertiginna, jag har en hel mängd saker att tala med dig om, svarade Margareta och rev biljetten i tusen bitar.
XII.
FÖRTROENDEN.
— Men vart tar vi vägen, frågade Margareta. Inte till Meunierbron kan jag tänka mig? Jag har sett nog av mord sedan i går, min stackars Henriette.
— Jag har tagit mig friheten att föra ers majestät…
— Först och främst och framför allt ber mitt majestät dig att glömma hennes majestät. Du för mig således till…
— Till hertigens av Guise palats, om ni inte befaller något annat.
— Nej, nej, Henriette. Låt oss gå hem till dig. Hertigen av Guise är ju inte hemma och inte din man heller?
— Nej, utropade hertiginnan med en glädje, som kom hennes vackra ögon att tindra, varken min svåger eller min man eller någon. Jag är fri, fri som luften, som fågeln, som vinden. Fri, min drottning, hör ni, förstår ni, vad det ligger för en lycka i det ordet? Fri! Jag går, jag kommer, jag befaller. Åh, stackars drottning, ni är inte fri, ni suckar…
— Du går, du kommer, du befaller. Är det allt? Har inte din frihet något annat att skänka dig än det?
