— Guds död, som en viss person som jag känner, brukar säga, det var verkligen mycket sorgligt.
— Du känner en person som säger »Guds död», frågade Margareta skrattande.
— Ja.
— Och vad är det för någon?
— Du avbryter mig alltid, när det är om dig vi skall tala.
— Kort sagt, kungen av Navarra är förälskad, men bryr sig inte om mig, jag är inte förälskad och jag bryr mig inte om honom. Emellertid är det nödvändigt att vi ändra oss eller åtminstone låtsas ändra oss tills i morgon.
— Nåå, ändra dig du, så kan du vara säker på att han också ändrar sig.
— Men det är just det som är omöjligt. Jag är nämligen mindre än någonsin hågad att ändra mig.
— Endast gent emot din man, hoppas jag?
— Henriette, jag har vissa betänkligheter.
— Vilka då?
— Religiösa. Gör du någon skillnad på hugenotter och katoliker?
— I fråga om politik?
— Ja.
— Absolut.
— Men i fråga om kärlek?
— Min kära vän, vi kvinnor äro sådana hedningar att vi tillåta alla religioner och dyrka flera gudar.
— Eller en enda, inte sant?
— Jo, sade hertiginnan med glänsande ögon, den som kallas Eros-Cupido-Amor. Guds död! Leve kärleken! Men slutet på ditt förtroende, Margareta?
— Det är att… att…
— Nåå?
— Att, sade drottningen skrattande, om den där stenkastningen, som min bror Karl talade om, vore historisk, så skulle jag akta mig.
