160
— Aha, utropade Henriette, du har valt en hugenott. Nåå, var lugn, jag lovar att också välja en vid första tillfälle.
— Åh, det tycks som du den här gången skulle ha valt en katolik.
— Guds död, utropade hertiginnan.
— Bra, bra, jag förstår.
— Nåå, hurudan är din hugenott?
— Jag har inte valt honom, den unge mannen är ingenting för mig och kommer antagligen aldrig att bliva det.
— Men det hindrar väl inte att du kan säga mig hurudan han är. Du vet hur nyfiken jag är.
— En stackars ung man, vacker som Benvenuto Cellinis Nisus… Han tog sin tillflykt till mitt rum.
— Åhå… och du hade inte givit honom någon liten uppmuntran?
— Stackars gosse! Skratta inte så där, Henriette, ty i det här ögonblicket svävar han ännu mellan liv och död.
— Är han sjuk då?
— Han är svårt sårad.
— Det var verkligen besvärligt. En sårad hugenott! Och i synnerhet under dessa dagar! Nå, vad gör du med den där sårade hugenotten, som inte är och inte kommer att bli någonting för dig?
— Han är i mitt kabinett, jag gömmer honom, jag vill rädda honom.
— Han är vacker, han är ung, han är sårad. Du gömmer honom i ditt kabinett, du vill rädda honom. Den där hugenotten skulle vara bra otacksam, om han inte blir alltför tacksam.
— Det är han redan, är jag rädd. Mera än jag skulle önska.
— Och du intresserar dig för den stackars unge mannen?
— Endast av medlidande.
