ville döda min hugenott, som förföljde honom ända in i mitt rum och sårade honom, medan jag höll honom i mina armar. Åh, Henriette, vilken tur att han inte fick se mig.
— Då har du således sett honom i arbete. Var han inte vacker?
— Jag vet inte, sade Margareta, jag såg bara på den som han förföljde.
— Vad heter den, som han förföljde?
— Du säger väl inte hans namn till monsieur de Coconnas?
— Nej, det lovar jag.
— Lerac de La Mole.
— Nåå, hur finner du honom nu?
— Monsieur de La Mole?
— Nej, herr de Coconnas.
— Ja, jag måste medge, sade Margareta, att jag tycker…
Hon hejdade sig.
— Åh, sade hertiginnan, jag förstår att du är förargad på honom för den där blessyren, som han har givit din hugenott.
— Jag tycker, att min hugenott inte är skyldig honom någonting, sade Margareta skrattande, ty det märke, som han har givit honom i ansiktet…
— Då äro de ju kvitt, och vi kan försona dem med varandra. Skicka mig din sårade hjälte.
— Nej, inte ännu. Längre fram.
— När då?
— När du har givit din hjälte ett annat rum.
— Vilket skulle det vara?
Margareta betraktade sin väninna, som efter att ett ögonblick ha mött hennes blick, brast ut i skratt.
— Ja, låt gå, sade hertiginnan. Vi stå således i förbund mera än någonsin.
— Ja, med uppriktig vänskap, svarade drottningen.
