Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
165

ville döda min hugenott, som förföljde honom ända in i mitt rum och sårade honom, medan jag höll honom i mina armar. Åh, Henriette, vilken tur att han inte fick se mig.

— Då har du således sett honom i arbete. Var han inte vacker?

— Jag vet inte, sade Margareta, jag såg bara på den som han förföljde.

— Vad heter den, som han förföljde?

— Du säger väl inte hans namn till monsieur de Coconnas?

— Nej, det lovar jag.

— Lerac de La Mole.

— Nåå, hur finner du honom nu?

— Monsieur de La Mole?

— Nej, herr de Coconnas.

— Ja, jag måste medge, sade Margareta, att jag tycker…

Hon hejdade sig.

— Åh, sade hertiginnan, jag förstår att du är förargad på honom för den där blessyren, som han har givit din hugenott.

— Jag tycker, att min hugenott inte är skyldig honom någonting, sade Margareta skrattande, ty det märke, som han har givit honom i ansiktet…

— Då äro de ju kvitt, och vi kan försona dem med varandra. Skicka mig din sårade hjälte.

— Nej, inte ännu. Längre fram.

— När då?

— När du har givit din hjälte ett annat rum.

— Vilket skulle det vara?

Margareta betraktade sin väninna, som efter att ett ögonblick ha mött hennes blick, brast ut i skratt.

— Ja, låt gå, sade hertiginnan. Vi stå således i förbund mera än någonsin.

— Ja, med uppriktig vänskap, svarade drottningen.