— Lycklig?
— Ja, eftersom ers majestät beklagar honom.
Margareta ryckte några trådar ur guldfransen på sin väska.
— Ni vägrar således bestämt att se kungen av Navarra? frågade hon.
— Jag är rädd att falla hans majestät besvärlig just nu.
— Men hertigen av Alencon, min bror?
— O nej, ers majestät, utropade La Mole, hertigen av Alencon ännu mindre än konungen av Navarra.
— Varför det? frågade Margareta med en lätt darrning på rösten.
— Fastän jag redan är alltför dålig hugenott för att kunna bli en tillgiven tjänare åt konungen av Navarra är jag inte tillräckligt god katolik för att vara vän med hertigen av Alencon och hertigen av Guise.
Margareta kände udden i La Moles ord och slog ned ögonen och hennes hjärta slog ett par häftiga slag, om av glädje eller smärta skulle hon ej ens själv kunnat säga.
I samma ögonblick inträdde Gilonne. Margareta gav henne en frågande blick och Gilonne svarade jakande, också med blicken. Hon hade lyckats överbringa nyckeln till konungen av Navarra.
Margareta vände sig nu åter mot La Mole, som satt kvar obeslutsam. Han var blek och på hans ansikte fanns ett uttryck av smärta, som visade, att han led till både kropp och själ.
— Herr de La Mole är stolt, sade hon, och jag tvekar att göra honom ett förslag, som han med all säkerhet kommer att avslå.
La Mole reste sig och tog ett steg emot Margareta och ville böja knä till tecken att han underkastade sig alla hennes befallningar, men en häftig,
