172
brännande smärta kom hans ögon att fyllas av tårar och han skulle ha fallit om han ej gripit tag i ett draperi för att kunna hålla sig uppe.
Margareta, sprang upp och stödde honom.
— Ser ni där… ni behöver mig ännu, sade hon.
Man såg knappt att La Moles läppar rörde sig, då han viskade:
— Ja, som jag behöver luften jag andas och dagern som jag ser.
I detta ögonblick knackade det tre gånger på dörren till Margaretas rum.
— Hör ni, ers majestät, sade Gilonne förskräckt.
— Redan, mumlade drottningen.
— Måste vi öppna?
— Vänta. Det är kanske kungen av Navarra.
— Ack, ers majestät, utropade La Mole förskräckt vid dessa ord, vilka Margareta dock hade uttalat med så låg röst, att hon hoppats, att endast Gilonne skulle höra dem, jag ber er på mina knän att ni låter mig komma härifrån död eller levande. Hav förbarmande med mig, ers majestät. Ni svarar inte! Nå, så skall jag tala ut och när jag gjort det, hoppas jag att ni kör bort mig.
— Tyst, olycklige, sade Margareta, som med ett oändligt välbehag lyssnade till den unge mannens förebråelser. Tyst!
— Ers majestät, återtog La Mole, som inte i Margaretas röst fann den stränghet, som han hade väntat, ers majestät, jag upprepar att man kan höra allt ifrån kabinettet. Låt mig inte dö på ett sätt som de grymmaste bödlar inte skulle våga hitta på.
— Tyst, tyst, sade Margareta.
— Åh, ers majestät, ni är obarmhärtig, ni vill ingenting höra, ni vill ingenting förstå. Men jag säger er, att jag älsk…
— Tyst, säger jag er, avbröt Margareta och lade sin varma, parfymerade hand över hans mun. Den
