182
Med dessa ord reste sig Margareta med en vällustigt graciös rörelse, hennes nattdräkt föll halvöppen och dess korta ärmar lämnade, hennes vackra armar och verkligen kungliga händer fria, hon tog ett rosafärgat vaxljus och närmade sig sängen, drog ifrån sänggardinen och pekade småleende på konungen av Navarra. Hans stolta profil, svarta hår och halvöppna mun syntes i den oordnade sängen, och han tycktes sova så lugnt och djupt som möjligt.
Blek, med stirrande ögon och kroppen tillbakaböjd, som om en avgrund öppnat sig framför hennes fötter, utstötte Katarina, inte ett skri, utan ett dovt rytande.
— Ni ser, att ni varit illa underrättad. ers majestät, sade Margareta.
Katarina kastade en blick på Margareta och en annan på Henrik, och i tankarna satte hon denna bleka och fuktiga panna och dessa ögon, omgivna av mörka ringar, i samband med Margaretas leende, och hon bet sina tunna läppar i stumt raseri.
Margareta lät sin mor ett ögonblick betrakta denna tavla, som verkade på henne som ett Medusahuvud. Sedan lät hon gardinen falla ned och gick på tå tillbaka till Katarina och satte sig i sin stol.
— Vad säger ni nu, ers majestät? sade hon.
Katarina betraktade under några sekunder de unga kvinnan för att utforska om denna naivitet var naturlig, men hennes vassa blickar liksom trubbades av mot Margaretas lugn.
— Ingenting, sade hon och lämnade rummet med stora steg.
Så snart ljudet av hennes steg dött bort i djupet av korridoren, lyftes sängomhängena på nytt, och Henrik kom fram och knäböjde för Margareta. Hans ögon blixtrade, han andades kort och hans händer skälvde. Han var iklädd endast kalsonger och pan-
