meddelande, att han inte vågade skicka det med en vanlig budbärare.
— Ja, verkligen, sade konungen i det han tog brevet och läste det, han råder mig att lämna hovet och dra mig tillbaka till Béarn. Monsieur d'Auriac, är en av mina bästa vänner fastän han är katolik, och det är troligt att han såsom guvernör i provinsen hade reda på vad som skulle ske. Men, Guds död, varför har ni inte lämnat mig det här brevet för tre dagar sedan i stället för att inte låta mig få det förrän i dag?
— Emedan, som jag nyss hade den äran säga ers majestät, jag inte kunde komma hit förrän i går, hur jag än skyndade mig.
— Det var mycket tråkigt, mycket tråkigt, mumlade konungen, ty nu vore vi annars i säkerhet i La Rochelle eller på någon slätt, omgivna av två, tre tusen man kavalleri.
— Ers majestät, vad som är gjort är gjort, sade Margareta, och i stället för att förlora tiden med att klaga över det förflutna gäller det att draga största möjliga nytta av framtiden.
— Skulle ni således i mitt ställe ännu ha något hopp, sade Henrik med en frågande blick.
— Ja säkert, och jag skulle anse spelet som ett parti i tre omgångar, av vilka jag endast förlorat den första.
— Åh, ers majestät, sade Henrik med låg röst, om jag vore säker på att ni vore min medspelare.
— Om jag hade velat övergå till era motståndare, svarade Margareta, så tycks det mig att jag inte borde väntat så länge.
— Det är sant, sade Henrik, jag är otacksam, och, som ni säger, allt kan ännu repareras.
— Ack, ers majestät, inföll La Mole, jag önskar ers majestät all lycka, men i dag ha vi inte längre amiralen.
