gar i det fallet så kallt, svarade La Mole, att jag inte vågade…
— Det var därför att allt det där inte på något sätt angick mig. Förklara er för konungen!
— Nåå, vad är det för löfte? frågade konungen.
— Ers majestät, sade La Mole, när jag förföljdes av mördarne, utan vapen och nästan döende av mina sår, tyckte jag mig se min mors vålnad, som med ett kors i handen förde mig mot Louvren. Jag gjorde då det löftet att, om jag blev räddad till livet, skulle jag övergå till min mors religion, då Gud hade tillåtit min mor att lämna sin grav för att tjäna mig som vägvisare under denna fasansfulla natt. Gud har fört mig hit, ers majestät. Jag står här under det dubbla beskyddet av en prinsessa av Frankrike och konungen av Navarra. Mitt liv har blivit räddat på ett underbart sätt och jag har sålunda ingenting annat att göra än att uppfylla mitt löfte. Jag är beredd att bli katolik.
Henrik rynkade ögonbrynen. Tvivlare som han var kunde han förstå en trosavsvärjelse, som grundade sig på någon fördel, men han betvivlade en dylik av övertygelse.
— Konungen vill inte befatta sig med min skyddsling, tänkte Margareta.
La Mole stod emellertid skygg och generad emellan dessa bägge stridiga viljor. Han kände, utan att göra det riktigt klart för sig, det löjliga i sin ställning. Det blev ännu en gång Margareta, som med sin kvinnliga finkänslighet kom honom till hjälp.
— Men, ers majestät, sade hon, vi glömmer, att den stackars sårade är i behov av vila. Och jag själv kan knappast hålla mig uppe av trötthet. Se, hur han bleknar!
La Mole bleknade verkligen, men det var Margaretas sista ord som hade åstadkommit hans blekhet.