188
— Nåväl, ers majestät, ingenting är enklare, sade Henrik, vi kan lämna herr La Mole, så att han får gå till vila.
Den unge mannen gav Margareta en bedjande blick, och oaktat de båda majestäternas närvaro sjönk han ned på en stol, förbi av smärta och trötthet.
— Ers majestät, sade Margareta, det tillkommer er att bevisa denne unge man, som har riskerat sitt liv för sin konung då han, fastän han var sårad, begav sig hit för att underrätta eder om amiralens och Télignys död, det tillkommer, säger jag, ers majestät att bevisa honom en ära, för vilken han skall bliva tacksam under hela sitt liv.
— Och vad skulle det vara, ers majestät? sade Henrik. Befall! Jag lyder.
— Herr de La Mole skall i natt sova vid ers majestäts fötter, och ers majestät ligger på den här soffan. Jag själv, tillade Margareta leende, skall med min höga gemåls tillåtelse kalla hit Gilonne och bege mig till sängs, ty jag försäkrar ers majestät, att jag är inte den av oss tre, som är minst i behov av vila.
— Ers majestät, sade Henrik, om herr de La Mole vore i stånd att bege sig upp till min våning, skulle jag erbjuda honom min egen säng.
— Ja, genmälde Margareta, men er våning kan för tillfället inte erbjuda någon säkerhet åt vare sig den ene eller den andre, och klokheten bjuder, att ers majestät stannar här till i morgon.
Och utan att invänta konungens svar ropade hon på Gilonne, som började göra i ordning konungens säng och vid hans fötter en bädd åt La Mole, som nu föreföll så lycklig och nöjd, att man kunde vara säker på, att han inte kände sina sår.
Margareta själv gjorde en ceremoniös hälsning
