Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14

— Be henne vänta bakom dörren. Jag knackar tre lätta slag, hon öppnar för mig och sedan skall ni få det bevis som jag har erbjudit er.

Madame de Sauve stod tyst några sekunder. Därefter såg hon sig omkring liksom för att förvissa sig om att ingen hörde dem och riktade ett ögonblick sin blick mot den grupp, där änkedrottningen befann sig. Hur kort detta ögonblick än var, var det emellertid tillräckligt för att Katarina och hennes hovdam skulle hinna växla en betydelsefull blick.

— Om jag skulle, sade madame de Sauve med en sirénstämma, som skulle ha smält vaxet i Odyssevs' öron, om jag skulle taga ers majestät på orden.

— Försök, min älskling, försök…

— Sannerligen, jag erkänner att jag inte saknar lust därtill.

— Låt besegra er. Kvinnorna äro aldrig så starka som efter ett sådant nederlag.

— Ers majestät, jag menade bara ert löfte till Dariole, den dag ni skulle bli kung av Frankrike.

Ett glädjerop trängde över Henriks läppar.

I samma ögonblick, som béarnaren upphävde detta rop var det som drottningen av Navarra svarade hertigen av Guise.

Noctu pro more… I natt som vanligt.

Därpå lämnade Henrik madame de Sauve, lika strålande glad som hertigen av Guise var då han lämnade Margareta av Valois.

En timme efter denna dubbla episod, som här blivit skildrad, drogo sig kung Karl och änkedrottningen tillbaka till sina gemak. Nästan omedelbart därefter började salarna tömmas.

Amiral Coligny och prinsen av Condé ledsagades hem av fyrahundra adliga hugenotter mitt igenom folkmassan, som lät höra ett hotfullt sorl, då de passerade förbi. Därefter avlägsnade sig Henrik av