— Nåväl?
— Nåväl, om nu denne Henrik av Navarra stannade hos er hela denna natt?
— Hela denna natt?
— Ja… Skulle ni då vara säker på att han inte kommer att vara hos någon annan?
— Åh! Om ni gör det ers majestät!… utropade madame de Sauve.
― På min ära, det skall jag göra.
Madame de Sauve lyfte upp sina stora ögon, som voro fuktiga av vällustiga löften, och log mot kungen, vilkens hjärta fylldes av rusig glädje.
— Nå, återtog Henrik, vad säger ni i så fall?
— Åh, i så fall, svarade Charlotte i så fall måste jag säga, att ers majestät verkligen älskar mig
— Ventre-saint gris… Ni har sagt sanningen, ty så är det, baronessa.
— Men hur skall man bära sig åt? viskade madame de Sauve.
— Herre Gud, baronessa, har ni inte hos er någon kammarjungfru, någon flicka som ni kan vara säker på?
— Jo, jag har Dariole, som är mig så tillgiven, att hon skulle låta hugga sig i stycken för mig, en verklig skatt.
— Guds blod, baronessa, säg den där flickan, att jag skall göra hennes lycka, när jag blir kung av Frankrike, som astrologerna ha förutsagt mig.
Charlotte log, ty redan vid denna tid voro béarnarens gascogniska löften allmänt bekanta.
— Nåväl, sade hon, vad vill ni att Dariole skall göra?
— Det är en småsak för henne, men det betyder allt för mig.
— Nåväl?
— Era rum ligga ju över mina?
— Ja visst.
