nungen kunde tyda hans frånvaro till det värsta, bestämde han sig att komma med. Men hör! Man ropar där nere. Det måste vara han, som kommer genom porten vid Montmartre.
— Ja, det är verkligen han, jag känner igen honom, sade Henriette. Vad han ser bra ut! Han har börjat vara särskilt noga med sitt yttre sedan någon tid, han måtte vara kär. Men se! Det är bra att vara prins av blodet. Han galopperar in på folket och det ger vika.
— Ja, han kommer att ta livet av oss allesamman, skrattade Margareta. Ordna dina uppvaktande, hertiginna, ty här kommer en, som kommer att bli ihjälriden, om han inte håller undan.
— Åh, det är min hjälte, utropade Henriette. Se på honom.
Coconnas hade verkligen lämnat sin plats för att närma sig hertiginnan av Nevers, men i samma ögonblick kom en ryttare ur hertigens av Alencon följe, vilken förgäves sökte hålla in sin häst, och törnade med full fart emot Coconnas. Coconnas vacklade på sin kolossala springare, och höll på att tappa sin hatt, men fick tag i den och vände sig ursinnig om.
— Gud, utropade Margareta och lutade sig mot sin väninna, det är monsieur La Mole.
— Den där bleke, vackre ynglingen? sade Henriette, som inte kunde hålla tillbaka sitt första intryck.
— Ja, ja, just den, som höll på att kasta din piemontesare över ända.
— Åh, här kommer att försiggå rysliga saker, sade hertiginnan. Se, de känna igen varandra.
Coconnas hade verkligen i det han vände sig om känt igen La Moles ansikte och i förvåningen tappade han stigbyglarna, ty han var säker på att
