212
han hade dödat sin förre följeslagare eller åtminstone till en tid gjort honom oförmögen att röra sig. La Mole å sin sida kände igen Coconnas och kände hur blodet sköt upp i ansiktet. Under några minuter, vilka dock voro tillräckliga för att visa vilka känslor, som rörde sig inom de bägge männen, betraktade de varandra med blickar, som kommo de bägge kvinnorna att darra av förskräckelse, varpå La Mole, som hade kastat en blick omkring sig och utan tvivel tyckte att platsen var illa vald för en uppgörelse, sporrade sin häst och red upp till hertigens av Alencon sida. Coconnas blev ett ögonblick sittande kvar i det han vred sina mustascher, så att spetsarna nästan nådde upp till ögonen, men då han såg att La Mole avlägsnade sig utan att säga någonting, satte också han sin häst i rörelse.
— Ah, jag har således inte misstagit mig, sade Margareta med ett uttryck av både förakt och smärta. Men den här gången var det verkligen för starkt.
Och hon bet sig i läpparna tills de blödde.
— Han är verkligen söt, sade hertiginnan medlidsamt.
I samma ögonblick red hertigen av Alencon upp för att ta plats bakom konungen och änkedrottningen, varför hans uppvaktande för att förena sig med honom voro tvungna att passera framför Margareta och hertiginnan av Nevers. Då La Mole red förbi de bägge damerna, lyfte han på hatten och bugade sig ända ned mot hästens hals och höll huvudet blottat i avvaktan på att hennes majestät skulle hedra honom med en blick.
Men Margareta vände stolt bort huvudet.
La Mole läste utan tvivel ett uttryck av förakt i drottningens ansikte och från att ha varit blek
