Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

stilen. Är du säker på att det var Du Gast som kom? Har du sett honom?

— Jag har gjort ännu mer monseigneur, jag har talat med honom.

— Gott, i så fall skall jag följa rådet. Ge mig min pansarskjorta och min värja.

Kammartjänaren, som var van vid dylika ombyten av kostym, tog fram bådadera. Hertigen tog därefter på sig pansarskjortan, vars stålmaskor voro så mjuka och elastiska att den knappt var tjockare än sammet. Därpå tog han på sig en grå livrock och långa stövlar, som gingo ända upp till låren, satte på sig en svart sammetsbarett utan plymer eller ädelstenar, svepte om sig en mörk mantel, stack en dolk i bältet och lämnade sin värja åt en page, den enda följeslagare som fick följa honom.

Då han kom ut ur palatset, ropade nattväktaren i Saint-Germain-l'Auxerrois att klockan var ett slagen. Hur sent det än var på natten och fastän gatorna voro föga säkra under denna tid, hände ingenting den äventyrslystne prinsen på vägen och han kom därför välbehållen fram till det gamla Louvrens kolossala massa, där alla ljus så småningom blivit släckta och som nu dystert och mörkt reste sig mot himlen.

Framför det kungliga slottet fanns en djup löpgrav, mot vilken vette största delen av de rum, där de furstliga personerna bodde. Margaretas våning låg en trappa upp.

Hertigen av Guise steg ned i löpgraven. I samma ögonblick hördes ett fönster öppnas på nedre botten. Detta fönster var försett med järngaller, men en hand sträcktes ut och lyfte upp en av de på förhand lösgjorda järnstängerna samt kastade ut ett silkesrep.

— Är det ni, Gillone? frågade hertigen med dämpad röst.