— Ja, monseigneur, viskade en kvinnlig röst.
— Och Margareta?
— Hon väntar er.
— Gott.
Efter dessa ord gjorde hertigen ett tecken åt sin page, som knäppte upp sin kappa och rullade upp en liten repstege. Hertigen fäste den vid det nedhängande silkesrepet. Gillone drog upp repstegen och fäste den säkert. Hertigen spände fast sin värja vid bältet och började därpå uppstigandet, vilket försiggick utan missöde. Då han kommit in sattes järnstången tillbaka på sin plats, fönstret stängdes, och sedan pagen lyckligt och väl sett sin herre komma in i Louvren genom det fönster, dit han hade följt honom ett tjugutal gånger förut, svepte han in sig i sin kappa och lade sig att sova i gräset vid vallgraven i skuggan av muren.
Det var en mörk natt och några stora och ljumma regndroppar föllo ur de med åska laddade molnen.
Hertigen av Guise följde sin ledsagerska, vilken ej var någon mindre än dottern till Jaques de Matignon, marskalk av Frankrike. Hon var Margaretas förtrogna. Drottningen hade ingen hemlighet för henne.
Det fanns intet ljus kvar vare sig i de låga rummen eller i korridoren, men då och då upplyste en gulaktig blixt de mörka slottsrummen och kastade ett blåaktigt skimmer, som dock genast försvann.
Hertigen, som Gillonne ledde vid handen, kom slutligen framt ill en spiraltrappa inne i muren och som genom en osynlig lönndörr förde till Margaretas förmak.
I förmaket liksom i alla rummen, korridorerna och i trappan, rådde det djupaste mörker.
Då de kommit in i detta förmak, stannade Gillonne.
2. Drottning Margot.
