Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

214

tid, ersatt huvudet med en halmkärve, på vilken de satt en mask och i hålet för munnen hade någon, som kände amiralens vanor, stuckit in en tandpetare.

Det var ett på samma gång dystert och bizarrt skådespel, att se alla dessa eleganta herrar och sköna damer defilera förbi galgarna med dess svartnade benrangel. Ju högljuddare glädjen var hos de besökande, dess större blev kontrasten mot den dystra tystnaden och den kalla känslolösheten hos dessa kroppar, som voro föremål för ett skämt, som kom skämtarna själva att rysa. Mången uthärdade knappast detta ohyggliga skådespel, och på hans blekhet kände man lätt igen Henrik, vilken, hur stor hans självbehärskning än var och hur hög den grad av förställningsförmåga, varmed himmelen hade begåvat honom, likväl inte kunde stå ut. Han skyllde på den lukt, som spred sig från alla dessa mänskliga kvärlevor, närmade sig Karl IX, vilken tillsammans med Katarina hade stannat framför amiralens lik, och sade:

— Ers majestät, tycker ni inte, att det stackars liket luktar alltför illa för att man skall kunna stanna här längre?

— Tycker du, sade Karl IX, med ögonen lysande av vild glädje.

— Ja, ers majestät.

— Men det tycker inte jag. En fiendes lik luktar alltid gott.

— Ers majestät, sade Tavannes, då ers majestät hade bestämt att vi skulle göra en liten visit hos herr amiralen, borde ers majestät ha inbjudit Pierre Ronsard, poeten. Han skulle på stående fot ha gjort en gravskrift åt gamle Gaspard.

— För den skull behöva vi inte Ronsard, det kan vi göra lika bra själva, sade Karl IX. Till exempel