så här. Hör på, mina herrar, sade han efter att ha funderat ett ögonblick:
Ci-git — mais c'est mal entendu —
Pour lui le mot est trop honnête,
Ici l'amiral est pendu
Par les pieds, à faute de tête.
— Bravo, bravo, ropade alla de katolska adelsmännen med en röst, men hugenotterna rynkade ögonbrynen och tego.
Henrik av Navarra för sin del samtalade med Margareta och hertiginnan av Nevers och låtsades ingenting ha hört.
— Låt oss gå, monsieur, sade Katarina, som trots alla sina parfymer, började må illa av den ohyggliga lukten, låt oss gå, ty sällskapet är inte så gott att man inte kan lämna det. Låt oss säga adjö åt herr amiralen och vända om till Paris.
Hon gjorde en ironisk böjning på huvudet som då man tar farväl av en vän, satte sig åter i spetsen för tåget och begav sig på hemväg under det kortégen defilerade förbi Colignys lik.
Solen började sjunka vid horisonten.
Folkmassan följde i majestäternas spår för att så länge som möjligt få njuta av åsynen av det praktfulla tåget och skådespelets alla detaljer. Tjuvarna följde folkmassan, och tio minuter efter det konungen avlägsnat sig, fanns inte längre någon människa i närheten av amiralens stympade lik, som började svänga för den första kvällsbrisen.
När vi säga ingen, misstaga vi oss. En adelsman, som red på en stor, svart häst och som sannolikt inte hade fått tillräckligt betrakta amiralens oformliga, nedsölade lik under det det hedrades av de furstligas närvaro, hade stannat kvar på plat-
