— Ja.
— Ger ni mig ert ord därpå?
— Mitt hedersord.
— Och om någon läkare vill taga undan den minsta portion därav för att undersöka den och se av vilka ingredienser den är sammansatt…
— Så slår jag ut varenda droppe.
— På hedersord?
— Det svär jag.
— Genom vem skall jag skicka er läkemedlet?
— Genom vem ni önskar.
— Men mitt bud…
— Vad då?
— Han kommer inte att bli insläppt ända hit.
— Det är ordnat. Han skall säga, att han kommer från monsieur René, parfymhandlaren.
— Den där florentinaren, som bor vid Saint-Michel?
— Just han. Han har tillträde till Louvren vid alla tider på dygnet.
Mnanen smålog.
— Verkligen, sade han. Ja, det är väl det minsta änkedrottningen är skyldig honom. Det vill säga, mitt bud skall komma från mäster René. Ja, jag kan väl en gång låna hans namn, han har så ofta, utan att ha rättighet, fuskat i mitt yrke.
— Nå, då räknar jag på er, sade La Mole.
— Det kan ni tryggt göra.
— Men betalningen?…
— Åh, om den gör vi upp med patienten själv, när han kommer på benen.
— Ja, ni kan vara lugn. Jag tror att han är i stånd att ge en hederlig vedergällning.
— Det tror jag också. Men, tillade han med ett egendomligt småleende, eftersom det inte är vanligt att folk, som ha affärer med mig, är tacksamma, så skulle det inte förvåna mig, om han, när han
