228
väl kommer på fötter, glömmer mig eller snarare låtsar att han glömmer mig.
— I så fall, sade La Mole leende, skall jag friska upp minnet på honom.
— Det är bra. Klockan två skall ni ha läkemedlet.
— Vi ses igen.
— Vad säger ni?
— Vi ses igen.
Mannen skrattade.
— Jag för min del, svarade han, har för vana att alltid säga adjö. Adjö alltså, herr La Mole, klockan två skall ni ha läkemedlet. Kom ihåg, att det skall tagas in vid midnatt och sedan i tre doser timmarna efter varandra.
Och därmed avlägsnade han sig, och La Mole blev ensam med Coconnas.
Coconnas hade hört hela detta samtal, men hade ingenting förstått därav, endast ett otydligt sorl av ord hade nått hans öron. Av hela samtalet hade han bara uppfattat ett ord: midnatt. Han följde med sina brinnande blickar La Mole som fortfarande stannade kvar i rummet, där han promenerade omkring försjunken i tankar.
Den okände läkaren höll ord. Läkemedlet kom på bestämd tid, och La Mole hällde det på ett litet fyrfat av silver. Sedan detta försiktighetsmått företagits, gick han till sängs.
Detta gav Coconnas en stunds vila. Han slöt ögonen, men samma fantom, som förföljde honom på dagen, oroade honom också under natten. Genom sina slutna ögonlock såg han alltjämt La Mole, som hotade honom, och därpå hörde han en röst, som upprepade i hans öra: midnatt, midnatt, midnatt.
Plötsligt vaknade han vid att klockan slog tolv. Han öppnade sina inflammerade ögon, andedräk-
