18
— Har ni med er det, som drottningen önskar? frågade hon med låg röst.
— Ja, svarade hertigen av Guise, men jag vill inte lämna det åt någon annan än hennes majestät själv.
— Kom då och förlora ej ett ögonblick! hördes då en röst i mörkret.
Hertigen spratt till, ty han hade känt igen Margaretas röst.
Samtidigt drogs ett draperi av violett sammet åt sidan och hertigen urskiljde i skymningen drottningen själv, som i sin otålighet hade gått honom till mötes.
— Här är jag, madame, sade hertigen.
Därmed gick han hastigt in genom dörröppningen och draperiet föll tillbaka bakom honom.
Nu visade Margareta av Valois i sin tur hertigen vägen genom rummen, som han för övrigt kände mycket väl till, medan Gillonne, som stannade kvar vid dörren, lade ett finger på munnen och lugnade sin kungliga härskarinna.
Som om hon hade förstått hertigens oroliga svartsjuka förde Margareta honom ända in i sin sängkammare. Där stannade hon.
— Nåväl, sade hon till honom, är ni nöjd nu, hertig?
— Nöjd, ers majestät?…frågade denne, över vad?
— Över detta bevis, som jag ger er, svarade Margareta med en lätt anstrykning av harm i tonen, detta bevis för att jag tillhör en man, som på sin bröllopskväll, ja, till och med på sin bröllopsnatt bryr sig föga om mig, att han ej ens kommit och tackat mig för den ära jag visat honom ej genom att jag valt honom utan genom att jag antagit honom till min make.
— Lugna er, ers majestät, sade hertigen sorgset han skall komma, i synnerhet om ni önskar det.
— Är det verkligen ni, som säger detta, Henrik,
