238
— Här har ni min hand till bevis på att jag accepterar ert löfte, sade Coconnas.
Och han räckte sin hand åt bödeln, vilken skyggt tog den i sin, fastän det tydligt syntes att han haft lust att trycka den helt frimodigt.
Coconnas bleknade lätt vid beröringen, men lyckades behålla sitt leende, nuder det att La Mole, som kände sig obehagligt berörd och såg folkhopen följa med tornets vridning och närma sig dem, ryckte honom i kappan.
Coconnas, som i grund och botten hade lika stor lust som La Mole att göra slut på denna scen, i vilken han på grund av sina naturliga böjelser hade fördjupat sig mera än han egentligen hade önskat, nickade och gick sin väg.
— Medge att man andas lättare här än vid torget, sade La Mole, när de kommo till korsningen vid Trahoir.
— Det medger jag, men jag är i alla händelser glad att ha gjort bekantskap med mäster Caboche. Det är bra att ha vänner litet var stans.
— I »Vackra Stjärnan» också? frågade La Mole skrattande.
— Åh, du menar den stackars värdshusvärden. Men han är död och det ordentligt. Jag hörde skottet och kulan, som när den träffade, gav en resonans som om den träffat kyrkklockan i Notre-Dame, och jag såg den ström av blod, som rann ur hans näsa och mun. Förutsatt att han skulle vara en vän, så är det en vän, som vi ha i en annan värld.
Under detta samtal hade de båda vännerna kommit in på Rue l'Arbre Sec och nalkades värdshuset, vars skylt gnisslade på samma plats och lockade de resande med sin aptitretande tavla.
Coconnas och La Mole väntade att finna huset i förtvivlan, änkan sorgklädd och kökspojkarna med
