sorgflor om armen, men till sin stora förvåning funno de, att allt var liv och rörelse, värdinnan var mera strålande och uppassarna gladare än någonsin.
— Åh, vilken trolöshet, utropade La Mole. Hon måste ha gift om sig.
Därpå vände han sig till denna nya Artemisia.
— Madame, sade han, vi äro två adelsmän, som kände den stackars monsieur La Hurière. Vi ha lämnat två hästar och två kappsäckar här och dem ha vi nu kommit för att återfordra.
— Mina herrar, sade värdinnan i huset, som förgäves försökte påminna sig dem, då jag inte har den äran att känna er, skall jag, om ni så önskar, kalla hit min man. Grégoire, gå efter din husbonde!
Grégoire gick igenom det första köket och in i ett annat, vilket var det laboratorium där mäster La Hurière under sin livstid plägat tillreda de rätter, som han ansågo värda att lagas av hans konstförna händer.
— Fan ta mig, mumlade Coconnas, gör det mig inte ont att se hela huset så muntert efter vad som passerat. Stackars La Hurière!
— Han ville visserligen ta livet av mig, sade La Mole, men jag förlåter honom.
Knappast hade han uttalat dessa ord, förrän en man visade sig, som bar en kastrull i vilken han stekte lök, som han vände med en träsked.
La Mole och Coconnnas utstötte ett rop av förvåning.
Vid detta rop vände mannen på huvudet, gav också han till ett utrop och släppte kastrullen. Träskeden höll han fortfarande kvar i handen.
— In nomine patris, sade han och vivtade med skeden, som om han hade stänkt vigvatten på dem, et Filii, et Spiritus Sancti.
