Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
241

— Och två kappsäckar?

— Ja, i vårt rum.

— Det är så, ser ni… Ni trodde ju att jag var död, eller hur?

— Jo visst.

— Ni har misstagit er. Då måste ni medge, att jag också kan misstaga mig?

— Och också tro att ni är död? Ja, för all del, det står er fritt.

— Jag tänkte, att eftersom ni hade dött utan testamente… fortsatte värdshusvärden.

— Nå, gå på!

— Jag tänkte… men jag har misstagit mig, det förstår jag nu…

— Vad var det ni tänkte, sjung ut!

— Jo, jag tänkte, att jag kunde ärva er.

— Åhå, utbrusto de bägge männen.

— Ingen kan emellertid vara gladare över att ni finns i livet, mina herrar.

— Ni har således sålt våra hästar?

— Ja, tyvärr, sade värdshusvärden.

— Och våra kappsäckar? fortsatte La Mole.

— Kappsäckarna! Nej, visst inte, utropade värdshusvärden. Bara det som var i dem.

— Hör du, La Mole, sade Coconnas den där tycks vara en fräck kanalje. Om vi skulle ta och göra kol på honom.

Denna hotelse tycktes sätta skräck i värdshusvärden och han försökte sig på att lugna dem.

— Men, mina herrar, jag tycker, att man skulle kunna göra upp saken.

— Det är jag, som har den största orsaken att beklaga mig, sade La Mole.

— Det är sant, herr greve, ty jag påminner mig, att jag i ett ögonblick av galenskap hade djärvheten att hota er.


16. Drottning Margot.