240
— Mäster Hurière! utropade Coconnas och La Mole.
— Herrar Coconnas och La Mole, sade värdshusvärden.
— Ni är alltså inte död, sade Coconnas.
— Lever ni ännu? sade värdshusvärden.
— Men jag såg er ju falla, sade Coconnas, jag hörde ju hur kulan krossade någonting, jag vet inte vad, och jag lämnade er liggande i en pöl av blod, som forsade ur näsan, munnen och till och med ur ögonen på er.
— Allt det där är sant som evangelium, monsieur de Coconnas, men ljudet ni hörde berodde på att kulan slog emot min hjälm, mot vilken den lyckligtvis plattades till. Men skottet var i alla fall ganska farligt, som ni kan se, tillade han och lyfte på mössan och visade dem sitt huvud, som var alldeles avskalat. Som ni ser, har jag inte ett hårstrå kvar.
De unga männen brusto i gapskratt, då de finge se hur löjlig han såg ut.
— Åh, ni skrattar, sade värdshusvärden litet lugnare, då ha ni inte kommit i några dåliga avsikter.
— Nåå, mäster Hurière, har ni blivit botad för er stridslystnad?
— Ja, min själ, nu…
— Vad har nu hänt?
— Jo, nu har jag svurit att inte bry mig om någon annan eld än den, som finns i mitt kök.
— Bravo, sade Coconnas, det var förståndigt gjort. Men vi ha lämnat två hästar och två kappsäckar hos er.
— Aj, fan, sade värdshusvärden och rev sig bakom örat.
— Vad nu?
— Två hästar, säger ni?
— Ja, i stallet.
