250
— Men så tala då, för tusan, sade Coconnas.
— Ja, tala, sade florentinaren.
— Vad mig beträffar, mäster René, började La Mole med en röst som så småningom blev allt säkrare, så vill jag inte fråga er om jag är kär, för det vet jag att jag är och försöker inte dölja det för mig. Men säg mig om jag kommer att bli älskad tillbaka. Det förhåller sig nämligen så att föremålet för min kärlek, som förut gav mig all anledning att hoppas, mu vänder sig emot mig.
— Ni har kanske inte gjort vad som fordras för den saken.
— Vad är det som fordras annat än att visa sin vördnad och sin tillgivenhet för sina tankars dam och visa henne att hon är djupt och uppriktig älskad?
— Ni vet nog, sade René, att dylika bevis ofta inte bevisa mycket.
— Således måste man förtvivla?
— Nej, då måste man ta sin tillflykt till vetenskapen. Det finns i den mänskliga naturen antipatier, som man kan besegra, och sympatier, som man kan besegra. Järnet är inte magnetiskt, men om man magnetiserar det blir det magnetiskt och drar i sin tur till sig järn.
— Det är nog sant, sade La Mole, men jag hyser motvilja mot sådana där besvärjelser.
— Jaså, men om ni har motvilja för dem borde ni inte ha kommit hit, sade René.
— Seså, inföll Coconnas, inte skall du väl vara barnslig nu? Mäster René, kan ni låta mig få se djävulen?
— Nej, herr greve.
— Det var ledsamt, det. Jag hade ett par ord att säga honom, och dessutom skulle detta kanske ha kunnat ge La Mole mera mod.
— Nåväl då, det må vara hänt, sade La Mole,
