må saken ha sin gång. Jag har hört talas om modeller av vax som likna det älskade föremålet. Är det ett medel?
— Ja, ett osvikligt medel.
— Och ingenting i allt detta kan skada den persons liv eller hälsa, som man älskar?
— Nej, ingenting.
— Låt oss då göra ett försök.
— Vill du att jag skall börja? frågade Coconnas.
— Nej, svarade La Mole, eftersom jag nu har sagt mitt ord, så vill jag gå till botten med saken.
— Önskar ni innerligt och varmt att få veta vad ni har att göra, herr de La Mole? frågade florentinaren.
— Åh, utropade La Mole, jag dör av längtan att få veta det, mäster René!
I samma ögonblick knackade det sakta på porten mot gatan. Det var så svagt, att endast han hörde det, antagligen endast därför att han väntat därpå.
Under förevändning att ställa några likgiltiga frågor till La Mole närmade han örat till röret och uppfattade ljudet av röster, som tycktes komma honom att fatta sitt beslut.
— Sammanfatta då er önskan, sade ham och kalla på det älskade föremålet.
La Mole föll på knä, som om han talat till en gudom, medan René ljudlöst gick in i den första avdelningen av rummet och smög sig nedför trappan. Ögonblicket därpå svävade lätta steg över golvet i butiken.
Då La Mole åter reste sig upp, såg han framför sig mäster René. Florentinaren höll i handen en liten dåligt modellerad vaxfigur, som bar en krona och en mantel.
— Vill ni alltid bli älskad av er älskade drottning? frågade parfymören.
— Ja, svarade La Mole, om det också skulle
