La Mole lydde.
I detta ögonblick hördes dörren till det andra rummet, och lätta steg närma sig. Coconnas, som var nyfiken och misstrogen drog sin dolk. Som han fruktade att René kunde hejda honom med samma ord som då han försökte öppna dörren, gjorde han med dolken ett hål i draperiets tjocka tyg. I samma ögonblick som han förde ögat till hålet, uppgav han ett utrop av överraskning och samtidigt hördes två kvinnoröster ropa till.
— Vad är det? frågade La Mole och var nära att tappa vaxfiguren, som René hade lagt i hans hand.
— Det är bara herigtinnan de Nevers och hennes majestät Margareta som äro där, svarade Coconnas.
— Ser ni där, vantrogne! inföll René med sträng röst. Tvivlar ni ännu på sympatiens makt?
La Mole stod som förstenad då han fick syn på sin drottning, Coconnas blev endast häpen då han såg hertiginnan de Nevers. Den ene trodde att René trollat fram Margaretas ande, den andre lade märke till den halvöppna dörren, genom vilken de förtjusande andarna hade kommit in, och fann snart förklaringen till detta helt materiella och föga märkvärdiga underverk.
Medan La Mole korsade sig och suckade så att han kunnat försätta berg, fick Coconnas tid att hämta sig, och då han såg hertiginnan. de Nevers' häpnad och Margaretas satiriska leende fann han ögonblicket inne att ingripa. Han gick fram till Margareta, böjde ett knä och sade med sin rosslande röst.
— Ers majestät, just i detta ögonblick har mäster René på min vän La Moles begäran manat fram er ande. Emellertid har till min stora häpnad er ande åtföljts av en gestalt, som är mig mycket kär och som jag anbefaller åt min vän. Hennes majetät drottningen av Navarras ande, jag ber eder säga
