Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

254

åt eder följeslagerskas gestalt att gå på andra sidan om draperiet.

Margareta brast i skratt och gjorde ett tecken åt Henriette, som gick över till andra sidan.

— La Mole, min vän, fortfor Coconnas, var vältalig som Demostenes, som Cicero, och betänk, att det gäller mitt liv, om du inte lyckas övertyga hertiginnan de Nevers' ande om att jag är hennes tillgivnaste, lydigaste och trognaste tjänare.

— Men… framstammade La Mole.

— Gör som jag säger dig. Och ni, mäster René, skall se till att ingen stör oss.

René lydde.

— Guds död, min bäste herre, sade Margareta, ni är en man med esprit. Jag är villig att höra på er. Nå, vad är det ni har att säga mig?

— Jag skulle säga ers maejstät, att min väns skugga… ty en skugga är det, vilket bevisas därav att han inte kan säga ett enda ord… att min väns skugga bönfaller mig om att använda den förmåga som med kropp begåvade andar ha, nämligen talförmågan, till att säga er: »Vackra skugga, denne okroppslige ädling har förlorat sin kropp genom era ögons stränghet. Om det vore till er själv och ej till er ande, som jag talade, så skulle jag hellre be mäster René låta mig sjunka ned i en svavelhåla än jag vågade tala på detta sätt till konung Henriks II:s dotter, konnug Karl IX:s syster och konungens av Navarra gemål. Men andarna äro höjda över all jordisk höghet, de vredgas ej när man älskar dem. Alltså, ers majestät, bed er kropp att älska den stackars La Moles ande en smula. Det är en själ i vånda om någon, en själ, som förföljts av en vänskap, vilken flera gånger givit honom åtskilliga tum stål genom kroppen, en själ som förtäres av elden från era ögon, en eld mera förtärande än alla avgrundens lågor. Hav därför