medlidande med denna stackars själ, älska en smula vad som en gång i tiden var den vackre La Mole, och om ni ej längre äger förmåga att tala, så använd er av åtbördernas och leendets språk. Min väns ande är mycket intelligent och den kommer att förstå allt. Gör det, för annars… Guds död, jag sticker värjan genom René för att han med sin makt över andarna tvingar er, som han lyckats mana fram så bra, att göra saker som äro föga passande för en så hygglig ande, som ni tycks vara.
Detta högtravande tal av Coconnas kom Margareta att skratta, men hon bibehöll den tystnad, som anstår en kunglig ande och nöjde sig med att räcka Coconnas sin hand. Denne kvarhöll den milt i sin och ropade till La Mole.
— Min väns ande, kom genast hit.
La Mole lydde, alldeles häpen och med klappande hjärta.
— Det är bra, sade Coconnas och grep honom om nacken, närma nu ditt vackra och mörka andeansikte till denna vita andehand.
Därmed lät han handling följa på orden och förde den fina handen till La Moles mun samt höll den vördnadsfullt kvar där ett ögonblick utan att den drogs tillbaka.
Margareta log alltjämt. Hertiginnan de Nevers däremot log inte, där hon stod och ännu darrade av överraskning över de båda adelsmännens närvaro. Hon kände sig allt mera illa till mods, ty hon tyckte att Coconnas inte borde ha glömt henne så där för de andra.
La Mole såg hur hennes ögonbryn rynkades och lade märke till den hotande blixten i hennes ögon. Trots den berusning som fyllde honom uppfattade han den fara som hans vän löpte och förstod att han måste göra något för att förebygga den.
Därför reste han sig, lämnade Margaretas hand
