262
en handbok om jakt, som en lärd vid namn Lucquois skrivit för den ryktbare Castruccio Castracani. Den stod vid sidan av den andra och är bunden på samma sätt. Jag tog fel. Emellertid är det en mycket värdefull bok. Det finns bara tre exemplar i hela världen.
— Det kan hända, sade Katarina, men jag behöver den inte. Här har du den igen.
Hon lämnade tillbaka boken, och René lämnade henne den andra.
Denna gång hade han ej tagit miste — det var just den bok hon önskade. Han hade slagit upp den innan han gav henne den.
Katarina satte sig vid ett bord och René ställde det magiska ljuset bredvid henne. I det blåaktiga skenet från ljuset läste hon några rader med halvhög röst.
— Det är bra, sade hon och slog igen boken. Detta var allt vad jag ville veta.
Hon lät boken ligga på bordet och steg upp alltjämt grubblande på den tanke, som höll på att mogna inom henne.
René väntade vördnadsfullt med ljuset i handen på att änkedrottningen, som tycktes stå i begrepp att gå, åter skulle tala till honom.
Katarina gick några steg med sänkt huvud och lade tankfullt fingret på munnen. Därpå stannade hon plötsligt framför René, och såg på honom med sin rovdjursblick.
— Erkänn, sade hon, att du gjorde i ordning någon kärleksdryck åt henne.
— Åt vem? frågade René och spratt till.
— Åt madame de Sauve.
— Jag, ers majestät? Aldrig.
— Aldrig?
— Det svär jag vid min själ.
— Det måste i alla fall vara trolldom med i
