spelet, för han älskar henne ända till vansinne, han som annars inte brukar vara så värst stadig av sig.
— Vilken han, ers majestät?
— Henrik, den förbannade. Han som kommer att efterträda mina tre söner, han som man en dag kommer att kalla Henrik IV, och som ändå är son till Jeanne d'Albret.
Dessa ord åtföljdes av en suck, som kom René att rysa. Dessa ord erinrade honom om de ryktbara handskar, som han på Katarinas befallning hade gjort i ordning för drottningen av Navarras räkning.
— Han går således fortfarande till henne? frågade René.
— Jämt och ständigt, svarade Katarina.
— Jag trodde, att konungen av Navarra numera helt och hållet återvänt till sin gemål.
— Komedi, René, komedi. Jag vet inte hur det kommer sig, men allt och alla sammangaddar sig för att bedraga mig. Till och med min dotter, till och med Margareta tar parti emot mig. Kanske sätter hon också sitt hopp till sina bröders död, kanske hoppas hon på att bli drottning av Frankrike.
— Ja, kanske det, sade René i drömmande ton som ett eko av Katarinas förfärliga misstankar.
— Nåväl, sade Katarina, vi få se…
Därmed närmade hon sig bakgrunden av rummet. Hon ansåg det tydligen onödigt att använda sig av lönntrappan, eftersom hon var säker på att hon var ensam.
René gick före henne och några ögonblick därefter befunno sig båda i parfymörens butik.
— Du hade lovat mig nya salvor för händerna och läpparna, René, sade hon. Det är vinter nu, och du vet att jag är ytterst ömtålig för kylan.
