Katarina öppnade en av askarna. Den innehöll ett smink av den vackraste karminröda färg.
— René, sade hon, ge mig lite salva för mina händer. Min har tagit slut… jag skall ta den med mig själv.
René avlägsnade sig med ljuset och gick bort till en annan avdelning av butiken för att taga fram vad hon begärde. Han vände sig emellertid om fort nog för att tycka sig märka hur Katarina med en hastig rörelse grep en ask och dolde den under kappan. Han var alltför van vid dylika tillgrepp av änkedrottningen för att ha den oskickligheten att synas märka något. När han därför lagt in den begärda salvan i en blommig papperspåse, sade han endast.
— Var så god, ers majestät.
— Tack, René, svarade Katarina. Lämna inte det där preparatet till madame de Sauve förrän om åtta eller tio dagar. Jag vill vara den första som försöker det.
Därmed gjorde hon sig i ordning att gå.
— Önskar ers majestät att jag följer med som ledsagare.
— Bara över bron, mina hovmän vänta mig där med min bärstol.
Båda gingo ut och bort till hörnet av Rue de la Barillerie, där fyra ädlingar till häst och en bärstol utan vapensköld väntade Katarina.
Då René kom tillbaka till sin butik var det första han gjorde att räkna sminkburkarna.
Det fattades en.
