Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

268

rade Henrik, ty det var absolut nödvändigt att passera genom hennes sovrum för att komma till ett annat, där jag trivs så bra och där jag just nu är så ofantligt lycklig.

Madame de Sauve log.

— Och ni har inte varit där sedan.

— Inte annat än de gånger jag talat om för er.

— Och ni kommer aldrig att gå dit utan att tala om det för mig?

— Nej, aldrig.

— Kan ni svära på det?

— Javisst, om jag ännu vore hugenott. Men min katolska religion, vars dogmer jag just håller på att lära mig, säger mig att man aldrig bör svära på någonting.

— Prat! sade madame de Sauve och skakade på huvudet.

— Men ni, Charlotte, återtog Henrik, skulle ni svara på alla mina frågor?

— Ja, helt visst, svarade den unga kvinnan. Jag har ingenting att dölja för er.

— Nåväl, hur kommer det sig då, att ni efter att ha gjort ett förtvivlat motstånd före mitt äktenskap sedan blev mindre grym mot mig, som ju inte är någonting annat än en stackars bearnare, en löjlig landsortsbo, en kung som är alldeles för fattig för att kunna underhålla en kronas glans?

— Henrik, svarade madame de Sauve, ni ber mig lösa den gåta, som alla länders vise sökt lösa under tre årtusenden. Henrik, fråga aldrig en kvinna varför hon älskar er. Nöj er med att fråga: Älskar ni mig?

— Älskar ni mig, Charlotte? frågade Henrik.

— Jag älskar er, svarade madame de Sauve med ett förtjusande leende och lade sin vackra hand i hans.

Henrik höll kvar den.