— Men antag nu, återtog han, att jag skulle ha funnit svaret på denna gåta, som filosoferna förgäves sökt lösa i tre tusen år, åtminstone i fråga om er, Charlotte?
Madame de Sauve rodnade.
— Ni älskar mig, fortfor Henrik, och följaktligen behöver jag inte fråga er om någonting mer, och jag anser mig för den lyckligaste mannen i världen. Men som ni vet fattas det alltid någonting i lyckan. Adam i sitt paradis kände sig inte fullkomligt lycklig, och därför bet han i det olycksaliga äpplet, som har skaffat oss den egenskapen att alltid nyfiket forska efter någonting som vi inte känner till. Hjälp mig, min älskling, att finna det jag forskar efter, och säg mig om det inte var drottning Katarina som först sade åt er att älska mig?
— Henrik, utbrast madame de Sauve, tala lågt, när ni talar om änkedrottningen.
— Åh prat, sade Henrik med en likgiltighet och en tillit som till och med bedrog madame de Sauve, förr kunde det nog vara på sin plats att misstro min förträffliga svärmor. Det var på den tiden då vi levde på spänd fot med varandra. Men nu, då jag är gift med hennes dotter…
— Gift med Margareta! utbrast madame de Sauve och rodnade av svartsjuka.
— Nu är det er tur att tala lågt, inföll Henrik. Nu då jag är gift med hennes dotter äro vi de bästa vänner i världen. Varför skulle man annars ha velat göra mig till katolik? Nå, jag har nu blivit delaktig av nåden och genom den helige Bartolomeus ingripande har jag blivit katolik. Nu leva vi förtroligt tillsammans som goda vänner och som goda kristna.
— Och drottning Margareta?
— Drottning Margareta? upprepade Henrik, nåja… hon är det band som förenar oss.
