Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
271

föll henne som om ett tätt moln skilde henne och hennes älskade åt var gång hon ville tränga in i djupet av hans hjärta, som om en mur skilde dem åt. Därför stego tårarna upp i hennes ögon vid detta svar, och då klockan just i samma ögonblick slog tio, sade hon.

— Ers majestät, nu är det tid för mig att gå till vila. Min tjänst hos änkedrottningen börjar tidigt i morgon bittida.

— Ni jagar således bort mig i kväll, älskling? frågade Henrik,

— Jag är ledsen Henrik, och när jag är ledsen kunde ni finna mig ful, och det kunde i sin tur göra att ni inte älskar mig längre. Därför är det nog bäst att ni drar er tillbaka.

— Må vara, sade Henrik, jag skall gå om ni fordrar det, Charlotte, men… ventre-saint- gris! ni beviljar mig väl den ynnesten att vara närvarande vid er toalett?

— Men drottning Margareta, ers majestät, låter ni inte henne vänta om ni stannar kvar?

— Charlotte, sade Henrik allvarligt, vi ha kommit överens om att aldrig tala om drottningen av Navarra, men det förefaller mig som om vi i kväll inte hade talat om någonting annat än henne.

Madame de Sauve suckade och satte sig vid sitt toalettbord. Henrik tog en stol, drog den intill hennes, lade ena knät däröver och lutade sig över ryggstödet.

— Seså, min lilla Charlotte, låt mig se vad ni använder för att göra er vacker, vacker för mig. Herregud, så många saker, så många parfymkrukor, så många puderpåsar, så många flaskor och burkar!

— Det förefaller nog mycket, sade Charlotte suckande, men det är i alla fall för litet, eftersom jag