272
ännu inte har funnit något medel att få regera ensam i ers majestäts hjärta.
— Se så, sade Henrik, låt oss nu inte komma in på politiken igen. Vad är det här för en liten fin pensel? Skall den vara till att pensla ögonbrynen på min olympiska gudinna?
— Ja, ers majestät, svarade madame de Sauve leende, ni gissade genast rätt.
— Och den här lilla elfenbenskammen?
— Den är till att bena håret med.
— Och den här lilla silverasken med ciselerat lock?
— Den har René skickat mig. Det är ett underbart smink som skall ytterligare förljuva de läppar, som ers majestät haft godheten att ibland finna ljuva.
Charlotte tog asken, utan tvivel för att visa Henrik hur man använde det underbara sminket, då en knackning på dörren till förrummet kom de båda älskande att spritta till.
— Det knackar, madame, sade Dariole och stack in huvudet genom dörrdraperiet.
— Tag reda på vem det är och kom sedan tillbaka, sade madame de Sauve.
Henrik och Charlotte sågo oroligt på varandra, och Henrik stod i begrepp att draga sig tillbaka till bönkammaren, som han redan förut flera gånger använt som gömställe, då Dariole kom tillbaka.
— Det är René, sade hon, parfymören.
Vid detta namn rynkade Henrik ögonbrynen och pressade ofrivilligt ihop läpparna.
— Skall jag visa bort honom? frågade Charlotte.
— Nej visst inte, svarade Henrik. Mäster René gör aldrig någonting utan att på förhand ha tänkt på saken. Om han kommer till er, så har han säkert något skäl därtill.
— Vill ers majestät gömma sig?
